VINNARNA
FÖRFATTARE: Fredrik Backman
ANTAL SIDOR: 712
FÖRSTA STYCKET: ”Alla som kände Benjamin Ovich, i synnerhet vi som kände honom bra nog för att bara kalla honom Benji, visste nog innerst inne att han aldrig var en sådan som skulle få ett lyckligt slut. Vi hoppades förstås ändå. Herregud, som vi hoppades. Naiva drömmar är kärlekens sista försvarslinje så vi intalar på något sätt alltid oss själva att inga fruktansvärda tragedier ska drabba just dem vi älskar och att just våra människor ska undkomma ödet. För deras skulle drömmer vi om evigt liv, önskar oss superkrafter och försöker bygga tidsmaskiner. Vi hoppas, herregud, som vi hoppas.”
HANDLING:
Det har gått två år sedan allt som ingen vill tänka på hände, alla har försökt gå vidare men något med den här delen av skogen låter oss aldrig riktigt göra det. Vi är en stad med sorg i hjärtat och våld i luften, vi älskar sagor med lyckliga slut men innerst inne visste vi nog alltid att det här inte var en sådan.
Det börjar med en storm, den här gången, och slutar med en eld. Någon som har varit borta länge är på väg hem. Någon begravs. Någon blir kär, någon drömmer om NHL och någon drömmer om hämnd. Någon sover rygg mot rygg med sin bästa vän, någon försöker laga sitt äktenskap och någon försöker rädda sina barn. Någon hatar, någon slåss, någon tar ett skjutvapen och går mot en ishall. Allt vi kämpat för kommer inte överleva, alla vi älskar kommer inte bli gamla.
OMDÖME:
Den avslutande delen i serien om Björnstad. Det blir bara mörkare och mörkare, men det är en färg som passar Backman lika bra som det färgglada. Igenkänningsfaktorn är skyhög och Backman hittar ord för alla de känslor som alla säkerligen någon gång har känt men aldrig riktigt kunnat beskriva. Det finns ingen annan författare som kan få mig att känna lika mycket på en och samma gång. Allting är lika vackert som fult, lika vanligt som extraordinärt. Det är målande och träffsäkert. Miljöbeskrivningarna flödar fram och till slut vem man inte om det är miljön som präglar människorna eller tvärtom. Det handlar lika mycket om sport som om människor, hur de behöver varandra men också hur de kan förstöra varandra. Det handlar lika mycket om vänskap som om hat och hur kulturen däremellan kan lyfta men också förgifta vår omgivning. Det handlar om att tillhöra en gemenskap, men också vad som riskerar att hända med dem som hamnar utanför den.
Det är en otroligt fin balansgång mellan ytterligheterna men Backman använder den med bravur för att föra historien framåt. Och vilken historia det har varit att följa. Karaktärerna har kommit att bli som en del av min litterära familj och det kommer kännas tomt att lämna dem. Och visst kan Backman uppfattas som aningen för ordrik, men han använder fortfarande orden så förbannat bra. Visst kan det kännas lite upprepande, men det är på något sätt ändå Backmans signum. Visst kan denna avslutande del kännas något lång, men trots att det inte händer någonting så pågår det fortfarande ganska mycket under ytan. Mycket ligger outtalat för att skapa en annalkande känsla av en storm som blir alltmer uppenbar. Överlag tycker jag att denna avslutande del är något svagare jämfört med tidigare delar. Jag hittar inte riktigt samma bultande hjärta som funnits mellan raderna, känner mer som en oundviklig stor suck mot det oundvikliga slutet, både slutet på boken men även slutet på serien. Som helhet får hela serien fortfarande full pott och Backman är fortfarande en av de absolut bästa författare jag har läst.
