STANNA HOS MIG

 

Författare: Ayòbámi Adébáyò

Antal sidor: 340

Första stycket: ”Jag måste lämna den här staden och komma till dig. Väskorna är packade och de tomma rummen påminner mig om att jag borde ha åkt redan för en vecka sedan. Min chaufför Musa har sovit i vaktkuren varje natt sedan i fredags och väntat på att jag ska väcka honom i gryningen så att vi kommer iväg i tid. Men väskorna står fortfarande i vardagsrummet och samlar damm.”

 

HANDLING:

Yejide träffade sin man på universitetet och de har varit gifta i fyra år. De har ett fint äktenskap, allt som egentligen saknas i deras liv är ett barn. Yejide ber om ett mirakel, hon träffar läkare, hon går motvilligt på en krävande ceremoniell pilgrimsfärd. Men inget händer.

Släkten är bestämd, kräver ett barn och insisterar på att hennes man ska ta en till fru. Yejide känner sig förtvivlad. Hennes make försöker blidka Yejide såväl som släkten. Men det är en omöjlig situation som kommer att leda till svartsjuka, svek och förtvivlan.

 

OMDÖME: 

Jag har alltid tyckt om böcker som behandlar andra kulturer. Det blir ofta både en spännande handling och en lärdom. Den perfekta blandningen mellan fiktion och fakta. ”Stanna hos mig” var precis detta. Det är en inblick i afrikansk kultur där det kvinnliga perspektivet tar stor plats. Hetsen över kvinnans ansvar att föda barn leder till både intriger och hemligheter som ibland blir rentav hjärtskärande. Jag kan riktigt känna smärtan och desperationen. Handlingen tar hela tiden nya vändningar och ingenting blir som jag förväntar mig. Trots att kulturen ligger väldigt långt borta kan jag ändå förstå situationen. Det handlar om kärlek, svek, ensamhet och utsatthet, välkända känslor som överskrider kulturella gränser. Det för tankarna till ”Den hemliga dottern” av Shilpi Somaya Gowda, där barnafödandet har en liknande roll. En kvinna är inte en riktig kvinna förrän hon fött ett barn, och detta barn ska helst vara en son.

Ibland kan jag tycka att tidshoppen som görs är lite svåra att få grepp om, i alla fall i början av boken. Sedan är slutet lite abrupt. Efter en skickligt uppbyggd handling hade jag föredragit ett mer, vagt uttryckt, avslutande slut. Det kändes lite som att vända en pannkaka. Det sista tidshoppet var ganska stort och det gick från ett extremt uppbrott till försoning på bara några sidor. Det kändes lite konstigt. Men det var en väldigt bra bok som jag definitivt rekommenderar.

 

 
0 kommentarer