BARA BÖCKER!

FÖRFATTARE: Elena Ferrante

ANTAL SIDOR: 480

FÖRSTA STYCKET: ”Från oktober 1976 till 1979, när jag flyttade till Neapel, försökte jag låta bli att ta upp vänskapen med Lila. Men det var inte lätt. Hon försökte snart tilltvinga sig en plats i mitt liv igen, och jag struntade i henne, lät henne hållas och härdade ut. Även om hon betedde sig som om allt hon ville var att stötta mig under en svår period kunde jag inte glömma hur hånfull hon hade varit. Idag tror jag att om det bara hade handlat om förolämpningen – ’du är helt jävla dum i huvudet’, hade hon skrikit till mig i telefon när jag berättat om Nino, och något sådant hade hon aldrig, aldrig någonsin, sagt till mig förut – skulle jag snart ha kommit över det.”

HANDLING:

I slutet av 70-talet har Elena hunnit ge ut flera kritikerrosade böcker men är djupt olycklig i sitt äktenskap med Pietro. Hon har istället inlett ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino och väljer att flytta tillbaka Neapel med sina båda döttrar för att komma närmare honom. Samtidigt tvekar hon att återuppta kontakten med Lila, som aldrig fjärmat sig från deras gemensamma ursprung, men numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen och har en stark ställning i kvarteret. Lila hjälper många av deras gemensamma barndomsvänner ekonomiskt och har nästan ersatt bröderna Solara som kvarterets välgörare.

Elenas och Lilas vänskap blir trots allt mer jämbördig nu när de är vuxna och de bor ett tag också grannar och hjälper varandra med skötseln av barnen. Men lugnet och stabiliteten är bedräglig och än en gång tar deras båda liv dramatiska vändningar vilket leder läsaren tillbaka till inledningen på detta romanepos.

OMDÖME:

Det här kommer bli en lång recension, troligen en av mina längsta, men det är på grund av den tvetydighet jag känt från första sidan. Det har sannerligen varit en upplevelse att ha följt denna kvartett från början till slut, trots att det var mycket i den första delen som nästan gjorde att jag valde att inte läsa vidare. Och för mig har det hållit sig på en ganska jämn nivå på det sätt att jag har tyckt om denna serie lika mycket som jag ogillat den.

Men någonting händer ändå i denna avslutande del som gör att jag kan sortera mina känslor för denna kaosartade handling. Den dysfunktionella och rentav destruktiva vänskapen mellan Elena och Lila blir blott en symbol för samhället Neapel. Det är en skildring av ett maffiastyrt Neapel som tydligt visar skillnaden mellan dem som fick en chans att komma bort och utbilda sig och dem som av någon anledning blev kvar i kvarteret där de växt upp och sökte framgångar på annat sätt. Svartsjuka och missunnsamhet, maktbegär och ombytlighet är någonting som genomsyrar inte bara människorna utan också samhället. Det känns som att själva landet är dränkt i det, och när det kommer en skildring av någon annan stans än Neapel känns det verkligen att någonting händer. Själva stämningen blir på något oförklarligt sätt lättare. Hela handlingen blir en historia om överlevnad där problematiken ligger i att behöva andra samtidigt som andra människor hela tiden känns som ett hot, stötta varandra när man hela tiden behöver jämföra sig och tävla mot varandra. Det är en ständig maktkamp där Elena och Lila ständigt står i centrum. Och om jag ser deras så kallade vänskap som just detta - som en gestaltning av ett samhälle där människorna speglas av landet, eller kanske är det tvärtom – då kan jag uppskatta detta romanepos på ett helt annat sätt och med ett helt annat intresse. Men det har tagit mig till sista delen för att landa i detta budskap. På så sätt är jag glad att jag faktiskt tog mig tiden att fortsätta, för jag måste erkänna att det i slutändan har varit värt mödan.

Med detta sagt kvarstår det ändå några små frågetecken för mig. Någonting som till exempel stör mig en aning är att framför allt Elena, men när jag tänker efter egentligen inte en enda karaktär, verkar göra någon som helst personlig resa. Varenda människa är till sin personlighet exakt likadan från början till slut, från barndom till ålderdom. Elena är samma naiva, osäkra, velande kvinna som hon alltid varit, och Lila är samma bitska, själviska, elaka kvinna som hon alltid varit. Det har inte hänt någonting och jag undrar om detta är en del av känslan som författaren försöker få fram. Att även rigiditeten och oviljan till förändring speglar samhällets negativa sidor. Ändå ligger viljan till förändring i dialogerna, i politiken och den framtågande tekniken, men den hinner aldrig fram till karaktärerna. Kanske fungerar det som en gestaltning för ett samhälle som ständigt faller tillbaka i gamla hjulspår, men jag hade önskat att i alla fall Elena hade insett sitt värde som människa innan boken tog slut.

Överlag skulle jag ändå beskriva detta som en värdig avslutning på en serie som varit sannerligen omtumlande på många sätt. Där jag ändå måste landa i att jag nu förstår vad författaren verkligen ville säga. Någon gång ska jag nog läsa om denna serie, nu när jag kan se den med helt andra ögon.