NÄR VARGARNA KOM
FÖRFATTARE: Charlotte McConaghy
ANTAL SIDOR: 363
FÖRSTA STYCKET: ”När vi var åtta skar min pappa upp mig från strupe till buk. Ute i British Columbias vildmarker låg hans skjul, som var dammigt och stank av blod. Hudarna som hängde på tork gled över våra pannor när vi tassade fram mellan dem. Jag huttrade, till och med då, medan Aggie gick framför mig och log och var mycket modigare än jag. Efter alla somrar då jag undrat vad som pågick i det där skjulet ville jag plötsligt ingenting hellre än att komma ut härifrån.”
HANDLING:
Inti Flynn reser till Skottland med sin tvillingsyster Aggie och ett team av biologer för att försöka återinföra vargar i de avlägsna högländerna. Hennes förhoppning är inte bara att rädda det döende landskapet utan också Aggie, som lider svårt efter den fruktansvärda incident som drev systrarna att lämna sitt hem i Alaska.
När försöket med vargarna visar sig lyckat kan Inti äntligen slappna av. Men det dröjer inte länge förrän allting vänds upp och ner. En av lokalborna hittas död och Inti vet att alla kommer att skylla på vargarna. Själv vägrar hon tro att vargarna ligger bakom attacken och för att skydda dem tar hon ett ödesdigert beslut. Men om det inte var vargarna som dödade mannen, vem var det då?
OMDÖME:
”Den sista migrationen” var en av förra årets bästa läsupplevelser och jag skulle vilja beskriva ”När vargarna kom” som en blandning mellan ”Przewalskis häst” och ”Löpa varg”. Det här är en författare som har en säregen förmåga att kunna skriva en handling med ett poetiskt språk som samtidigt är intressant. Det är liknelser som aldrig tidigare använts och miljöbeskrivningar där till och med det kalla, mörka och karga låter magiskt. Det är en handling som fungerar både som fiktiv ströläsning och viktig samtidskunskap. Det handlar om systerskap, mäns våld mot kvinnor och att våga stå upp för det man tror på, men också om den fina balansen mellan människa, djur och natur. Jag har lite svårt att få grepp om Inti, jag både tycker om henne och samtidigt inte alls, hon är på något sätt skiftande. På ett sätt passar det ändå väldigt bra till själva handlingen, där känslan för återinförandet av vargarna väcker både engagemang och rädsla. Det är en fin tanke, men samtidigt en skrämmande tanke.
Allt som allt är den här boken inte riktigt lika skarp som ”Den sista migrationen”, kanske spårar det ur lite väl mycket mot slutet. Men jag har definitivt hittat en ny favoritförfattare och jag ser verkligen fram emot vad hon kommer skriva härnäst.
